identitetskris

När identitetskrisen knackar på dörren

Alla känner nog igen det. Man vaknar en vacker dag och inser att man inte riktigt finner sig i sitt liv och börjar ifrågasätta alla beslut man någonsin tagit. Vem fan är jag egentligen? Vad håller jag på med? Ska jag verkligen leva det här splittrade livet med ena foten i Sverige och det andra kvar i Polen med hela kroppen svävandes någonstans mitt över Östersjön?

Polsk eller svensk?

Sverige är mitt hem. Jag har levt här i snart 14 år (sedan jag tog studenten) och byggt hela mitt vuxna liv på ett ”svenskt sätt”. Jag vet inte hur det är att vara vuxen i Polen idag för det har jag inte upplevt så jag kan inte relatera till de problem mina polska vänner har som bor kvar där. Samtidigt kan jag inte relatera till mina svenska vänners berättelser om hur det var att växa upp i Sverige eftersom jag då var i Polen… Det känns som att mitt liv är splittrat till före och efter flytten. Det är nästan som att jag var polsk fram till 2005 och sen dess har jag blivit svensk över en natt.

Hemlös med två hem

Efter så många år utomlands blir det naturligt att man har blivit ”hon från Sverige” när man är i Polen och hälsar på. Man är ju inte en av dem längre så att säga och det är varken bra eller dåligt, det bara är ett faktum. Samtidigt spelar det ingen roll hur många år man har bott i Sverige. För svenskar kommer man alltid vara ”hon polskan”. Att ha dubbla medborgarskap innebär med andra ord att man helt plötsligt inte riktigt hör hemma någonstans trots att man kallar två ställen för sitt hem.

De dagarna där hjärnan får kortslutning

Majoriteten av tiden funkar hjärnan som den ska. Det finns dock dagar där den lägger ner utan någon vettig anledning och att prata både svenska och polska blir helt plötsligt ett stort och jobbigt projekt. Orden känns främmande, munnen vill inte samarbeta, grammatiken verkar inte hänga med och allt man säger kommer ut fel och osammanhängande. Det är nästan som att man tvingar hjärnan att gå på högsta varv alla andra dagar för att kunna använda två språk samtidigt, så att det till slut blir för mycket för den och det blir kortslutning. Det dumma är att det kan ta några dagar för hjärnan att starta om och då får man bara gilla läget att man går runt och är språkförlamad.

Hur löser man det?

Det gör man inte. Man fortsätter bara. Man försöker uppskatta det bästa av två världar. Man skrattar åt dumheter som kommer ut när man glömmer ord och bildar konstiga meningar. Man umgås med en polsk vän som sitter i samma sits så att man inte känner sig ensam. Man äter en svensk kanelbulle, tittar ut genom fönstret och konstaterar hur jävla gött det är att bo i Göteborg. Sen slickar man rent fingrarna med ett leende på läpparna och kämpar vidare.

 

Photo by Jonas Jacobsson on Unsplash

 

Spread the love

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen